Att skriva en bok om föräldraskapet med en narcissist

Tanken har funnits där länge. Att skriva en bok om föräldraskapet med en narcissist. Det var länge sedan jag lämnade barnets pappa. Länge sedan det gjorde ont att relationen var över. Länge sedan jag förstod att förändringen inte kommer ligga hos honom utan måste ligga hos mig själv. Ändå gör det fortfarande ont. Det gör ont att se sitt barn må dåligt. Relationen är sedan länge över men föräldraskapet med en narcissist är aldrig över.

Så jag har bestämt mig för att skriva boken som jag själv hade velat och fortfarande skulle vilja läsa. Jag minns inte ens när jag för första gången tänkte tanken på att skriva en bok om detta. Kanske var det redan när jag lämnade. Där och då var det i vilket fall alldeles för obearbetat, sårigt och skört för att orden skulle fastna på pappret. Nu är det en annan sak. Med över ett decennium mellan mig och det som varit är jag redo. Under de här åren har jag slukat all information jag kommit över om narcissism och gått i terapi. Med tiden har jag bearbetat det jag varit med. Satt ord på det som varit. Saker har fått sjunka in. Idag är jag omgiven av sunda relationer och människor som älskar mig och bryr sig om mig.

Ändå är resan inte över. Den pågår både för mig och mitt barn. Är man förälder med en narcissist så är ämnet alltid aktuellt.

  • Vad är problemet?
  • Hur förhåller sig narcissisten till föräldraskapet?
  • Hur kan jag skydda sitt barn från dysfunktionen?
  • Hur kan jag förhålla mig till en narcissist?
  • Vilken hjälp finns det att då därute?
  • Vad kan jag göra för att läka och hjälpa mitt barn med läkning?

Det är frågor jag vill besvara i den här boken. Helt klart finns det inga enkla lösningar eller quick fix när det kommer till föräldraskap med en narcissist. Skulle jag påstå annat skulle jag ljuga. Det är problematiskt och en snårig terräng att vandra. Däremot tror jag att vi har mycket att lära av varandra. Tiden är här nu för att dela erfarenheter, kunskap och tankar med resten av världen.

Att skriva en bok är ett enormt stort åtagande och det kommer att ta tid. Författandet är något som får pågå under resor till och från jobb och på lediga stunder när arbetet är över, diskmaskinen urplockad och barn är nattade. Ändå ger det mig en enorm tillfredställelse. Jag älskar att skriva. Jag har alltid skrivit och jag kommer fortsätta skriva även när den här resan är över men just nu är det den här boken som skriker på att bli skriven.

Då och då kommer jag posta jag ett inlägg om skrivprocessen fram mot en bok om föräldraskap med en narcissist.

Om du vill följa mig på min resa är du hjärtligt välkommen!

KLICKA PÅ RUBRIKEN TILL NÄSTA INLÄGG LÄNGST NED TILL HÖGER (UNDER KOMMENTARSFÄLTET) FÖR ATT LÄSA VIDARE OM SKRIVPROCESSEN!

 

 

15 reaktioner på ”Att skriva en bok om föräldraskapet med en narcissist

  1. Annonym skriver:

    Längtar verkligen till boken, precis gått ur en relation med en narcissist, vi har två barn och jag är livrädd hur detta kommer påverka de och har påverkat hittils men även rädd för hans oberäkliga jaget.
    Jag läser och läser på din sida för få in i mitt huvud att jag ska inte gå tillbaka igen, vilket jag gjort en gång tidigare. Nu måste jag stå fast vid detta och skydda mina barn och mig själv. Känns skönt att det finns fler i samma sits så man inte är ensam om detta. För man har varit ensam tillräckligt länge med en narcisisst.

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Vad stark du är som lämnat och som har ett sånt fokus på dina barn i detta – du kommer klara det här! Som du säger att vara med en narcissist är att vara ensam men det är en ensamhet som också tär på en på ett annat sätt en vanlig ensamhet. Det finns väldigt lite plats, om ens någon, för någon annan än narcissisten i narcissistens relationer. Jag hoppas min bok kan komma i händerna på dig och andra som är i samma sits inom en rimlig tid. Råmanuset är snart skrivet. Jag uppdaterar löpande här på bloggen. Tack för att du hörde av dig och stort lycka till. Styrkekram

      Gilla

    2. H.S skriver:

      Hej,
      Vill bara dyka in och säga att ditt jobb med både sidan och boken är jätteviktig och att du är stark som inte bara klarat dig igenom ett sånt där förhållande med tillräcklligt med energi och vett i behåll för att orka och vilja åta dig ett sånt här projekt.

      Personligen anser jag att det är av extra mycket vikt då jag någon gång i medelåldern upptäckte att jag själv hade utvecklats till en person med starka narcissistiska personlighetsdrag.
      Under de värsta åren var jag tillsammans med en dam som tyvärr fick uppleva just det du skriver om, Det var inte bara det att jag mer eller mindre reagerade antingen, explosivt & defensivt, med ren arrogans eller bara med sårbart deflekterande (i regel alltid genom att påpeka andras brister) på all form av kritik, utan också varje gång jag kände mig otillräckligt uppskattad eller rent av själv kände mig otillräcklig i något jag gjorde, elller som person. Med andra ord beundrar jag vem som helst som kan stå ut med ett sånt helvete, speciellt då mycket av reaktionerna på allt som gjorde mig obekväm innebar att jag betedde mig på ett mycket sårande vis tryckte på de mest ömma punkter gällande allt mellan himmel och jord, men, vad alla dessa fräsanden och tryckanden på ömma punkter hade gemensamt, var att de var väldigt personliga, alltså kan det ha bidragit till att min stackars partner som fick dras med mig kan ha fått sämre självkänsla under vårt förhållande och vem vet, kanske långt efteråt. Jag har förstås bett om förlåtelse, och förklarat att även om inget kan ge tillbaka de åren jag personligen anser att hon inte bara förlorat, utan även måste upplevt som ett helvete, så har jag sagt att jag ställer upp på att hjälpa till med vad som helst som skulle kunna ställa minsta möjliga liten del av detta tillrätta, även om det skulle kräva ett helt liv av försök till gottgöranden. Inget av detta är något jag slängt ur mig i hopp om att få en ny chans, hade jag fått det, skulle jag förstås beskriva min totala rädsla för att falla tillbaka i detta beteende och med det, än en gång utsätta folk för det kompletta arsel jag utvecklats till. 6 år senare har jag försökt ha ett förhållande, även om jag tog det väldigt försiktigt, och det inte tog slut av den anledningen, så känner jag att det är bättre att förbli singel så länge minsta lilla tendens av detta finns kvar.

      För de som råkat ut för den här typen av partner, kan det kanske ligga en liten tröst i att uppvaknandet från att ha varit ett socialt svart hål som dragit ned allt och alla i min närvaro, när man inser till fullo hur dålig vän och partner man varit, hur mycket lidande man utsatt andra för, och hur patetisk man just då är som människa, är fullkomligt förkrossande (och för de som inte blir medvetna om de här bristerna hos en själv, eller besitter de empatiska grundförutsättningarna som krävs i föregående anledningar till att känna att man verkligen är i läge för en personlighetsutveckling/aveckling, ja då kan jag lägga till den del som även sådana kan ånger genom, nämligen, allt det som går förlorat när man beter sig som en idiot, mao man bränner broar och i slutändan är det en hel del av den här sortens människor som i dagens läge, slutar upp som välförtjänt, ensamma människor i slutändan).

      Anledningen till att jag hävde ur mig allt det här är vare sig på nån extrovert sida hos mig själv som gör att jag skamlöst även försöker stå i centrum eller att övertyga om att det finns hopp för alla, för även om jag tror det, så är det rätt svårt att försöka hjälpa egocentriska, arroganta grisar till att hjälpa sig själva att inte begå socialt självmord, just för att det enligt dem inte är något fel på dem eller nåt de gör.
      Nej, jag vill helt enkelt bara understryka det allra första jag skrev i mitt meddelande, samt utrycka att det jobb du gör, nog inte bara är beundransvärt, men också viktigt, för människor själva kanske behöver få lite perspektiv på sina egna förhållande (det är ju inte alla som är medvetna om den här sortens problematik och hur fel det kan bli, och därmed kanske går ett helt liv tillsammans med någon som borde sökt hjälp, eller borde ”dumpats” från dag ett) och kan finna styrka och inspiration i det du har att berätta.

      Jag väntar med spänning,och kommer att köpa ett exemplar när det blir klart.
      Bästa lyckönskningar

      H.S

      Liked by 1 person

      1. Giftiga relationer skriver:

        Tack H.S för hälsning att du delar med dig av din berättelse. Från starkt narcissistiska drag till så stor självinsikt som du tyckts odla fram till nu hör nog inte till vanligheterna. Det brukar vara lättare att skylla på andra. Med det är en fullt möjlig resa (när vi pratar om narcissistiska drag och inte den fullt utblommade personlighetsstörningen – det är en annan sak) och en beundransvärd sådan. Men som du så klokt säger är det svårt att få någon annan att inse att den håller på att bränna alla broar. I relation till en sådan person gör man sannolikt bäst att se om sitt eget hus och personen i fråga med de narcissistiska dragen kan eller kan inte få ett uppvaknande av att bli övergiven och påbörja den resa som du har vandrat. Tack som sagt för att du delar detta och för uppmuntrande ord på vägen med mitt projekt att ro boken i hamn.

        Gilla

  2. Annonym skriver:

    Jag hoppas att jag kan vara stark den här gången. Känns jobbigt bara när barnen vill så gärna att vi blir familj igen 😦 men jag har pratat med de och de förstår varför vi gick ifrån varandr, men nånstans hoppas de. Det kanske är normalt….
    Han har redan gjort ett ynkligt försök att vilja komma tillbaka men när jag besvarat med ett nej då blev det tyst igen. Så mycket är man värd.

    Gilla

    1. Giftiga relationer skriver:

      Hoppet om förändring är ofta det som binder oss till relationen. Så var det för mig. Att förlora hoppet om förändring gör ont men är samtidigt det som befriar en. Så länge man hoppas, medvetet eller omedvetet är man fast i den dysfunktionella dansen och relationen. Som barn är det naturligt att det där hoppet lever kvar. Relationen till våra föräldrar är ju den mest viktiga relationen av alla. Jag tänker att barnen har en egen resa att göra men så länge finns du/vi som andre förälder där och stöttar i den verklighet som råder istället för en verklighet som bygger på önskningar – även när den verkligheten är mörk, sorgsen och inte alltid som man vill att den ska vara. Så länge man har någon som håller en i handen i det (du) så är barnen inte ensamma.

      Och ta det inte personligt att han inte försöker mer för att få dig tillbaka. Det handlar inte om dig. Det handlar om honom och har alltid och kommer alltid handla om honom.

      Gilla

  3. Anonym skriver:

    Och mycket riktigt. Från tystnad i 3,5 vecka till ett till mail att han saknar mig så mycket och tänker på mig varje dag. Och att han vill att vi ses för prata om allt. Men vad har han att säga som han inte redan sagt i alla dessa år? Det är ändå handling som räknas.
    Han skrev även att han tror inte att jag tappt alla känslor för han och hopps iallafall inte det.
    Verkar så säker på att jag har känslor kvar utan att ta reda på det först. Så skulle jag aldrig säga till nån. Visst vi har varit tillsammans länge och har barn ihop men ändå. Jag kämpar vidare att inte falla tillbaka.

    Liked by 1 person

  4. Susanne skriver:

    Sedan snart ett år tillbaka går jag på ”avgiftning” från min fd man. Någon jag älskat och hoppats skulle ändra på sig i två decennier…
    Nu har jag en mycket bättre tillvaro jämfört med när stressen sprutade ur kroppen och hjärnan gick varm av att försöka hålla ihop allting!
    Jag och barnen har det gott ihop med större närvaro än sista åren hemma då så mycket av min energi gick åt till anpassningen inför mannen. Han har inte varit delaktig i vår familj – det har mest varit jag och barnen men utåt sett har havarit en trevlig, rolig och social man. Inte den vi levde med mestadels…
    Känner så väl igen ensamheten i relationen ni skriver om – att ta hand om jobb, hem, logistik, socialt umgänge och våra barn, men det barn som tog mest energi var min man.
    Anpassning och tassande för att hålla allt lugnt.. . Ligga ett steg före händelserna för att inte barnen skulle råka väcka vreden…
    Det hjälper mig väldigt mycket att läsa det du skriver och jag kan komma vidare i min läkandeprocess! Att också läsa om andras upplevelser skapar också insikter men blir också ledsen över att detta är så vanligt – och att relationerna oftast varar alltför länge…
    Jag ser fram emot din bok som (tyvärr) behövs för så många!
    Styrkekram till er som kämpar för er själva och era barn!

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Tack för kommentar Susann! Det glädjer mig att höra att du och barnen är på en bättre plats nu men förstår verkligen att det samtligt är en sorgeprocess som pågår parallellt över alla år som gick åt till att hoppas. Vi som varit där, eller är där, delar så många gemensamma erfarenheter och samtidigt har vi vår alldeles egen unika resa mot medvetenheten och ur det destruktiva mönstret.

      Det tog den tid det gjorde men all respekt för att du lyckats bryta mönstret och skapa en mer harmonisk plats för dig och barnen att läka på. Kram!

      Gilla

  5. Pia Bergström skriver:

    Äntligen!! Jag ser verkligen fram emot din bok, har själv tänkt tanken. Har skrivit ner under många år egentligen för självläkning. och att inte bli för förvirrad över allt som sägs/ sagts/ agerats.

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Baserat på att en narcissist styrs av ett undermedvetet behov av att ständigt få den egna självbilden bekräftad och validerad av andra, inte ser några problem mad att ljuga samt sätter en uppsättning regler för sig själv och en annan för sin motpart så håller jag det för högst troligt att många narcissister inte värderar egen trogenhet särskilt högt. Det bekräftas också i en del litteratur och i verkliga berättelser i exempelvis de facebook grupper jag är medlem i. Med det sagt tror jag inte att alla narcissister per automatik är otrogna. Det tror jag vore att generalisera att uttrycka det så .

      Gilla

  6. Monica J skriver:

    Längtar riktigt efter din bok då jag har en narcisstisk mamma. I hennes ögon har jag alltid gjort fel saker i livet och det har inte blivit bättre på hennes äldre dagar. Vi hade ett uppehåll på tolv år i vår relation, men av en slump fick vi kontakt igen och den har vi haft nu i arton år. De senaste sex åren har hon tagit mer sällan kontakt och då jag gör likadant så är det jag som gör fel och nu känns det som att kulmen är nådd igen för vår relation.

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Tack Monica! Den narcissistiska föräldern är ständigt missnöjd med det barn som frigör sig och mot alla odds blir till en egen individ. Ändå är det just det vi behöver göra. Vi behöver välja oss själva och värdesätta oss själva på det sätt de allra flesta föräldrar bryr dig om och värdesätter sina barn – men som den narcissistiska föräldern inte förmår. Det är verkligen starkt gjort att bli medveten om och låta bli överfungera i relationen trots all den skuld som den narcissistiska föräldern vill lägga över på sitt barn.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s