Att skriva en bok om föräldraskapet med en narcissist

Tanken har funnits där länge. Att skriva en bok om föräldraskapet med en narcissist. Det var länge sedan jag lämnade barnets pappa. Länge sedan det gjorde ont att relationen var över. Länge sedan jag förstod att förändringen inte kommer ligga hos honom utan måste ligga hos mig själv. Ändå gör det fortfarande ont. Det gör ont att se sitt barn må dåligt. Relationen är sedan länge över men föräldraskapet med en narcissist är aldrig över.

Så jag har bestämt mig för att skriva boken som jag själv hade velat och fortfarande skulle vilja läsa. Jag minns inte ens när jag för första gången tänkte tanken på att skriva en bok om detta. Kanske var det redan när jag lämnade. Där och då var det i vilket fall alldeles för obearbetat, sårigt och skört för att orden skulle fastna på pappret. Nu är det en annan sak. Med över ett decennium mellan mig och det som varit är jag redo. Under de här åren har jag slukat all information jag kommit över om narcissism och gått i terapi. Med tiden har jag bearbetat det jag varit med. Satt ord på det som varit. Saker har fått sjunka in. Idag är jag omgiven av sunda relationer och människor som älskar mig och bryr sig om mig.

Ändå är resan inte över. Den pågår både för mig och mitt barn. Är man förälder med en narcissist så är ämnet alltid aktuellt.

  • Vad är problemet?
  • Hur förhåller sig narcissisten till föräldraskapet?
  • Hur kan jag skydda sitt barn från dysfunktionen?
  • Hur kan jag förhålla mig till en narcissist?
  • Vilken hjälp finns det att då därute?
  • Vad kan jag göra för att läka och hjälpa mitt barn med läkning?

Det är frågor jag vill besvara i den här boken. Helt klart finns det inga enkla lösningar eller quick fix när det kommer till föräldraskap med en narcissist. Skulle jag påstå annat skulle jag ljuga. Det är problematiskt och en snårig terräng att vandra. Däremot tror jag att vi har mycket att lära av varandra. Tiden är här nu för att dela erfarenheter, kunskap och tankar med resten av världen.

Att skriva en bok är ett enormt stort åtagande och det kommer att ta tid. Författandet är något som får pågå under resor till och från jobb och på lediga stunder när arbetet är över, diskmaskinen urplockad och barn är nattade. Ändå ger det mig en enorm tillfredställelse. Jag älskar att skriva. Jag har alltid skrivit och jag kommer fortsätta skriva även när den här resan är över men just nu är det den här boken som skriker på att bli skriven.

Då och då kommer jag posta jag ett inlägg om skrivprocessen fram mot en bok om föräldraskap med en narcissist.

Om du vill följa mig på min resa är du hjärtligt välkommen!

KLICKA PÅ RUBRIKEN TILL NÄSTA INLÄGG LÄNGST NED TILL HÖGER (UNDER KOMMENTARSFÄLTET) FÖR ATT LÄSA VIDARE OM SKRIVPROCESSEN!

 

 

9 thoughts on “Att skriva en bok om föräldraskapet med en narcissist

  1. Annonym skriver:

    Längtar verkligen till boken, precis gått ur en relation med en narcissist, vi har två barn och jag är livrädd hur detta kommer påverka de och har påverkat hittils men även rädd för hans oberäkliga jaget.
    Jag läser och läser på din sida för få in i mitt huvud att jag ska inte gå tillbaka igen, vilket jag gjort en gång tidigare. Nu måste jag stå fast vid detta och skydda mina barn och mig själv. Känns skönt att det finns fler i samma sits så man inte är ensam om detta. För man har varit ensam tillräckligt länge med en narcisisst.

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Vad stark du är som lämnat och som har ett sånt fokus på dina barn i detta – du kommer klara det här! Som du säger att vara med en narcissist är att vara ensam men det är en ensamhet som också tär på en på ett annat sätt en vanlig ensamhet. Det finns väldigt lite plats, om ens någon, för någon annan än narcissisten i narcissistens relationer. Jag hoppas min bok kan komma i händerna på dig och andra som är i samma sits inom en rimlig tid. Råmanuset är snart skrivet. Jag uppdaterar löpande här på bloggen. Tack för att du hörde av dig och stort lycka till. Styrkekram

      Gilla

  2. Annonym skriver:

    Jag hoppas att jag kan vara stark den här gången. Känns jobbigt bara när barnen vill så gärna att vi blir familj igen 😦 men jag har pratat med de och de förstår varför vi gick ifrån varandr, men nånstans hoppas de. Det kanske är normalt….
    Han har redan gjort ett ynkligt försök att vilja komma tillbaka men när jag besvarat med ett nej då blev det tyst igen. Så mycket är man värd.

    Gilla

    1. Giftiga relationer skriver:

      Hoppet om förändring är ofta det som binder oss till relationen. Så var det för mig. Att förlora hoppet om förändring gör ont men är samtidigt det som befriar en. Så länge man hoppas, medvetet eller omedvetet är man fast i den dysfunktionella dansen och relationen. Som barn är det naturligt att det där hoppet lever kvar. Relationen till våra föräldrar är ju den mest viktiga relationen av alla. Jag tänker att barnen har en egen resa att göra men så länge finns du/vi som andre förälder där och stöttar i den verklighet som råder istället för en verklighet som bygger på önskningar – även när den verkligheten är mörk, sorgsen och inte alltid som man vill att den ska vara. Så länge man har någon som håller en i handen i det (du) så är barnen inte ensamma.

      Och ta det inte personligt att han inte försöker mer för att få dig tillbaka. Det handlar inte om dig. Det handlar om honom och har alltid och kommer alltid handla om honom.

      Gilla

  3. Anonym skriver:

    Och mycket riktigt. Från tystnad i 3,5 vecka till ett till mail att han saknar mig så mycket och tänker på mig varje dag. Och att han vill att vi ses för prata om allt. Men vad har han att säga som han inte redan sagt i alla dessa år? Det är ändå handling som räknas.
    Han skrev även att han tror inte att jag tappt alla känslor för han och hopps iallafall inte det.
    Verkar så säker på att jag har känslor kvar utan att ta reda på det först. Så skulle jag aldrig säga till nån. Visst vi har varit tillsammans länge och har barn ihop men ändå. Jag kämpar vidare att inte falla tillbaka.

    Liked by 1 person

  4. Susanne skriver:

    Sedan snart ett år tillbaka går jag på ”avgiftning” från min fd man. Någon jag älskat och hoppats skulle ändra på sig i två decennier…
    Nu har jag en mycket bättre tillvaro jämfört med när stressen sprutade ur kroppen och hjärnan gick varm av att försöka hålla ihop allting!
    Jag och barnen har det gott ihop med större närvaro än sista åren hemma då så mycket av min energi gick åt till anpassningen inför mannen. Han har inte varit delaktig i vår familj – det har mest varit jag och barnen men utåt sett har havarit en trevlig, rolig och social man. Inte den vi levde med mestadels…
    Känner så väl igen ensamheten i relationen ni skriver om – att ta hand om jobb, hem, logistik, socialt umgänge och våra barn, men det barn som tog mest energi var min man.
    Anpassning och tassande för att hålla allt lugnt.. . Ligga ett steg före händelserna för att inte barnen skulle råka väcka vreden…
    Det hjälper mig väldigt mycket att läsa det du skriver och jag kan komma vidare i min läkandeprocess! Att också läsa om andras upplevelser skapar också insikter men blir också ledsen över att detta är så vanligt – och att relationerna oftast varar alltför länge…
    Jag ser fram emot din bok som (tyvärr) behövs för så många!
    Styrkekram till er som kämpar för er själva och era barn!

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Tack för kommentar Susann! Det glädjer mig att höra att du och barnen är på en bättre plats nu men förstår verkligen att det samtligt är en sorgeprocess som pågår parallellt över alla år som gick åt till att hoppas. Vi som varit där, eller är där, delar så många gemensamma erfarenheter och samtidigt har vi vår alldeles egen unika resa mot medvetenheten och ur det destruktiva mönstret.

      Det tog den tid det gjorde men all respekt för att du lyckats bryta mönstret och skapa en mer harmonisk plats för dig och barnen att läka på. Kram!

      Gilla

  5. Pia Bergström skriver:

    Äntligen!! Jag ser verkligen fram emot din bok, har själv tänkt tanken. Har skrivit ner under många år egentligen för självläkning. och att inte bli för förvirrad över allt som sägs/ sagts/ agerats.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s