Psykopaten och narcissisten har en hel del gemensamma nämnare men orsaken bakom detta – deras varför – skiljer sig väsentligt åt. För att förstå skillnaden behöver man titta på vad som döljer sig bakom beteendet. Personens underliggande motiv helt enkelt.

Gemensamma drag hos de båda är den förvrängda grandiosa självbilden. Synen bägge har på sig själva är att de är förmer än andra. Bägge saknar empati och är manipulativa. Bägge skor sig på bekostnad av andras välmående och är gränsöverskridande i sin natur. Bägge resulterar i problemfyllda och havererade relationer. Bägge kan vara karismatiska, charmera och agera självsäkert vilket gör att många dras till dem. Till en början är bägge ofta beundrade av sin omgivning.

Samma klassiska kännetecken med andra ord men bakom detta då? Om vi skrapar på ytan vad döljer sig där under?

Narcissisten har någonstans i tidig barndom stannat upp i sin känslomässiga utveckling. Narcissistens känslor styr hela hans liv och det han känner är för honom likställt med fakta. Narcissisten bär på skamkänslor som han inte klarar av att bära. På grund av sin känslomässiga omognad vet han inte hur man gör för att ta hand om dem. Så för att stå ut med den brännande skammen och den inte kritikern som ständigt trycker ned honom har narcissisten skapat ett alter ego, ett falskt jag, som är den raka motsatsen till vad den inre kritikern säger att han är. Men kritikern tystnar ändå aldrig. Det sanna jaget med alla de obearbetade känslorna ligger alltid där och trycker på. Narcissisten fastnar därför i en ändlös kamp att tysta den inre kritikern och få utlopp för det inre tryck han utsätts för. Han skyller på allt och alla, trycker ner andra, projicerar sina känslor och provocerar fram utbrott bara för att lätta på trycket och bevisa den inre kritikern fel och bevisa att alter egot är hans rätta jag.

Och bara för att få det ur vägen, lockas inte att tro att du kan ändra den här dansen. Om du tror det gör du både dig själv och narcissisten en otjänst. Det här en kamp som pågått långt innan dig och som inte har något med dig att göra. Det är inte din kamp att ta. Du är ansvarig för dina känslor. Han för sina. Något annat vore fel mot er båda. Narcissisten vill inte att den här kampen ska upphöra. Det skulle innebära en (själslig) död för honom eftersom för att vinna kampen och nå känslomässig mognad måste han först omfamna skamkänslorna, erkänna att hans alter ego är falskt och att han har problem. Troligt? Det är själva motsatsen till det han vill uppnå.

Det underliggande motivet för narcissistens beteende är alltså att han emotionellt fortfarande ett litet barn som reagerar starkt på sina känslor, speciellt skam. Som en 2-åring instängd i en vuxen mans kropp (eller kvinnas).

Psykopaten (personer med antisocial personlighetsstörning) däremot saknar ett inre känsloliv. Där finns ingen brinnande skam eller någon inre kritiker som måste tystas ner. Det är blankt därinne varför man också skulle kunna säga att en psykopat är en kopia av en riktig människa. De härmar känslor men upplever dem de facto inte. Psykopaten reagerar inte som narcissisten på sina känslor, han har ju inga.

Det underliggande motivet för psykopatens beteende är därför hans egen agenda. Han gör saker för att det faller honom in och för att det passar in i hans plan vad den nu må vara. Många psykopater är också mer riskbenägna i sitt beteende än vad narcissisten kan vara. De söker kickarna i saknad på ett inre känsloliv.

Så även om kännetecknen korsas för narcissisten och psykopaten så skiljer sig deras varför – deras underliggande motiv till varför de gör som de gör – väsentligt åt.

Min erfarenhet är att det är svårt att avgöra vad som är vad. För mig har det i vissa fall tagit ganska lång tid att avgöra om jag har att göra med en narcissist eller psykopat. Man ser ju inte det fulla spektrat av en människa på en gång.

Vad är din erfarenhet av narcissister vs psykopater? Har du kunnat avgöra om en person är det ena eller andra?