”Jag vill sluta på hockeyn” Oskar tittar ut genom passagerarfönstret på bilköerna som redan börjar stockas trots att det är tidig eftermiddag. Han är rädd för att möta pappas blick. Trots att han övat på vad han ska säga. Trots att han sagt samma sak flera gånger.

Mycket riktigt.

”Vad har mamma tuttat i dig för dumheter nu då”?

Pappa gör en hastig omkörning.

”Helvete”! Någon i bilkön tutar. Oskar greppar handtaget på insidan av bildörren.

”Det är inte mamma.  Det är jag. Jag vill inte längre”.

”Du, om du bara visste vad det har kostat mig att låta dig spela hockey”!

”Men jag har ju inte ens bett om det. Det är ju du som vill att jag ska spela där”. Nu är Oskar långt utanför det han brukar våga säga till pappa.

”Vilka dumheter! Du älskar hockey ju!”

”Pappa, jag vill inte”.

Med en häftig inbromsning stannar bilen utanför ishallen. Utan ett ord kliver pappa ur bilen. Han smäller igen förardörren hårt efter sig. Oskar hör bakluckan öppnas. Trunken  kastas ut. Passagerardörren far upp. Oskar kliver ur. Pappa går tillbaka till förarsätet och rivstartar bilen. Oskar står och tittar efter bilens röda bakljus. Hans mage värker. Nu kommer mamma få ett helvete. Kommer han ens bli hämtad efter träningen? Han vet inte. Han vet ingenting. Han vet bara att han får fortsätta spela hockey. Det blir bäst så. För alla.

I den narcissistiska familjen saknas empatisk inkänning mellan föräldrar och barn. Det barnet säger vänds och vrids på och görs om så att det till slut passar in i vad den narcissistiska förälderns egen agenda är. Det här skapar förvirring hos barnet och gör att barnet till slut får väldigt svårt att veta vad den själv tycker och känner om saker. Vad är min vilja och vad är din vilja smälter ihop till en enda förvirrad röra.