När narcissisten är en kvinna, intervju med Peter: ”Martyrrollen var ett effektivt vapen hon använde…”

Det händer att läsare kontaktar mig. En av dem som hört av sig är Peter. Peter skrev:  

…”Jag vill egentligen bara tacka dig för din bok, den gav mig så oerhört många aha-upplevelser och jag kände att jag inte är ensam. Stort tack, ni (vi?) är för få som belyser denna problematik. 

Jag tror att det här finns ett stort mörkertal som inte tas upp i debatten idag och som behöver belysas. Män utmålas tyvärr ofta som förövare i narc-sammmanhang och jag tror att vi är många som skulle bli hjälpta av att läsa om att vi också blir utsatta (mer i detalj) än att det bara skrivs att en narc ”givetvis kan vara en kvinna också”…. 

Det där sista stannade kvar hos mig. Många berättelser (när det kommer till en kärleksrelation) som jag har tagit del av har handlat om en kvinna som har lämnat en narcissistisk man – sällan tvärtom. Och även om män uppskattas stå för 75 % av dem som lider av narcissistisk personlighetsstörning (Behary 2008) så utgör kvinnor 25 % av totalen. Även mäns berättelser behövs för att skapa igenkänning och minska skammen hos dem som drabbas. Efter att Peters ord fått sjunka in hörde jag alltså av mig på nytt för att fråga om han kunde tänka sig att dela sin historia här på hemsidan. Det kunde han.

För att skydda dem berättelsen kretsar kring används pseudonym, Peter heter i verkliga livet något annat.

Berätta lite om vem du är? 

Jag är en man i 40-årsåldern, boendes i en mindre ort i Mellansverige. Jag har två barn som går i lågstadiet. Jobbar som chef på ett större företag. 

Jag har förstått det som att du har barn med en kvinna som du inte längre lever med. Kan du berätta om hur det såg ut när hon och du träffades?

Det stämmer, vi har väl egentligen känt till varandra under en ganska lång tid, sedan högstadieåldern och sprungit på varandra vid olika tillfällen. För cirka 15 år sen så möttes våra vägar av en slump och vi utvecklade ett förhållande. 

Till en början så kändes allt väldigt bra. Vi hade det bra tillsammans och jag kände mig sedd. Hon kom snabbt in i ”min familj” och var väldigt omtyckt. Hon är väldigt social och har lätt att ”bonda” med folk.

Hur såg relationen ut och hur utvecklades den över tid? 

Till en början var allt väldigt bra och det gick fort fram. Vi åkte på gemensam semester i Europa första sommaren tillsammans och vi förlovade oss tidigt. Vi bestämde oss också att bygga hus väldigt tidigt. Man hade ju kommit upp i ålder och det kändes som att nu var det dags att gå all-in i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär. 

Allt var ganska bra under en lång tid och vi gifte oss efter några år. Efter det så började vi planera för barn, vilket vi var tvungna att få hjälp med då det inte fungerade på vanlig väg. Detta var givetvis en stress, dels att det inte funkade som det skulle och dels för att det tog många försök innan första barnet blev till. Under denna tiden upplevde jag ändå att vi var hyfsat stabila tillsammans. 

Det var nog egentligen inte förrän första barnet kom som de första sakerna hände. Tidigare hade jag uppmärksammat vissa beteenden som jag inte tog på allvar och inte heller förstod där och då. Sen skedde de heller inte så ofta så att jag såg ngt mönster. Men det handlade om att om det inte blev som hon ville så var det ofta mitt fel. Hon tog inget eget ansvar i situationer som hände och hon var alltid efterklok och kunde klaga på saker som skett i efterhand. Sedan var det aldrig hennes fel. Jag uppmärksammade också vid ett par tillfällen att även om jag gjort något bra, så fanns det alltid andra som hade gjort dessa saker bättre.

Men när första barnet kom så blev det en konflikt mellan min fru och min syster som jag står nära. Den eskalerade något ordentligt och det var väl här och nu som jag förstod att det var något som inte stod rätt till. Dock kunde jag inte sätta fingret på det. Jag kom emellan och försökte förklara och medla och att det som min fru sa om min syster absolut inte kunde stämma. Det som min fru också påstod ha sagts av min syster skedde på något konstigt sett alltid när jag inte var närvarande. Det vill säga lögner. Hon byggde också väldigt mycket av sin argumentation på spekulationer och antaganden, hon kunde aldrig presentera fakta eller logik som stod emot någon som helst granskning. Detta tog sig så långt så att hon försökte vända min övriga familj mot min syster också. Vilket hon lyckades med under en period då jag hade noll kontakt med min familj. Jag hade blivit medberoende och hade svalt min stolthet, jag gjorde detta i tron att allt skulle lugna ner sig om jag bara höll med min fru så att vi till slut kunde återgå till det normala och umgås med min familj, bara det fick lugna ner sig ett tag. Men det blev aldrig bättre, även fast vi kopplade in familjerådgivning. Dock så ställde jag ett ultimatum efter några år där jag sa att jag vill skilja mig om vi inte försöker få det att fungera med min familj igen. Under denna tid hade vårt andra barn kommit också. Under denna tiden gick det också ut över dem som inte fick träffa sina kusiner som de tyckte så mycket om.

Vi bråkade mycket under den här tiden också. Det kändes som att det var varannan vecka. Precis som att det var en klocka att följa. Bråken slutade oftast med att det var tyst i några dagar mellan oss. Förlåt sades sällan, mest för att jag inte kände att jag skulle säga förlåt för något som jag inte gjort. Hon sa dock förlåt ibland, men hon menade det aldrig. Ibland hörde också våra barn dessa bråk och det blev ohållbart. Det var då jag för första gången sa att jag ville skiljas. Men samtidigt var det en del andra saker som hände i familjen och vår närhet om gjorde att jag inte fullföljde, jag kanske inte heller var där helt mentalt heller. I tillägg så pratade jag inte med någon om min situation, utan försökte hålla masken utåt. Min familj förstod ju, och såg på mig att det inte var bra. Men jag bjöd inte in för hjälp.

Vad var det som ledde fram till att ni gick skilda vägar? 

Jag skulle vilja påstå att det var för mina barns skull, för att det skulle slippa se att mamma och pappa bråkade så ofta. (Det var aldrig något fysiskt, utan bara höga ord). Sen hade jag tröttnat på att alltid få höra att det var jag som gjorde fel, jag fick se till att backa upp hennes tillkortakommanden och fick aldrig något tack för det. Utan ofta höra vad jag gjort fel. Överenskommelser vi hade om ekonomi eller andra saker hölls aldrig från hennes sida. Ifrågasatte jag det så tog hon det som personliga påhopp. Det gick aldrig att ha en konstruktiv dialog där jag ifrågasatte henne. Det blev alltid bråk om det. Men från hennes sida var det alltid OK att beskylla mig för diverse saker som inte stämde. När jag sa ifrån så ”överreagerade jag”. 

Vid de tillfällen som jag hade fakta och logik bakom mitt resonemang och hon kände att hon blev inträngd i ett hörn så byttes det alltid samtalsämne och hon hittade på saker för att komma ur situationen och hitta fel på mig istället så drogs diskussionen iväg åt det hållet i stället och hon räddade sig själv…

På tjänsteresor eller firmafester på jobbet så såg hon till att jag alltid skulle känna skuld eller få dåligt samvete för att jag inte var hemma och hjälpte till. Det slog aldrig fel, och så fort jag sa emot så blev hon arg och drog upp än det ena och än det andra, ofta refererade hon tillbaka till konflikten med min syster och så skulle man tycka synd om henne. 

Martyrrollen var ett effektivt vapen hon använde, samma sak så spelade hon ofta på mitt samvete mot barnen.

Hur såg uppbrottet ut? 

Det var en enkel sak som fick bägaren att rinna över för mig. Jag hade ju gått och funderat på detta under en lång tid, men nu räckte det. Jag tog av mig ringen och sa att nu skiter vi i det här. Hon började ganska omgående att spela ut hela sitt känsloregister, även sånt hon inte visat förut. Hon bedyrade att hon älskade mig, vilket jag sa att ja, du säger det, men du visar det inte. 

Ganska snart så började hon undra när vi skulle berätta för barnen och annat. Bara för att sätta press på mig och få mig att ändra mig. Dock var jag stark nog att stå emot denna gången. Jag började också berätta för familj och vänner hur jag haft det. 

När hon märkte att hon inte skulle lyckas få tillbaka mig så blev allt mycket värre. Då började rena smutskastningskampanjen. Hon har lyckats sprida ut rykten på byn att jag har slagit henne och att jag har alkoholproblem. Bevisligen så använder hon barnen som ett verktyg mot mig också. Hon har sett till att jag har fått tre orosanmälningar mot mig samt en polisanmälan.

Du har nämnt att barnets mamma stänger dig ute från saker som har med barnet att göra. Kan du berätta mer om de situationer som utspelar sig i din och barnets/barnens vardag?

För det första så var det viktigt att barnen skulle vara skrivna hos henne. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu har jag ju förstått att det handlar om att hon ska ha kontrollen. Hon försöker manipulera allt från vänner till soc, familjerätt och polis. När det var dags för utvecklingssamtal i skolan så försökte hon få till att komma dit själv utan mig i dessa coronatider. Egentligen skulle det bara få vara en förälder med fysiskt, dock hade skolan fixat så att vi båda skulle få komma, men det fick jag inte reda på förrän jag pratade med läraren. (Som också hade meddelat min fru att det var OK, min fru hade dock inte meddelat mig det, hon ljög också till läraren och sa att hon inte fått den informationen från henne, vilket hon bevisligen hade). Lögner är en vardag.

Hon använder funktionen hitta min Iphone för att kontrollera mig och barnen. Var vi är och så vidare. Dock har jag det senaste halvåret stängt av denna funktion så fort barnen kommer. Dock så ringer hon nu barnen och ber dem sätta på funktionen i smyg när jag inte ser.

Hon ljuger och hittar på saker om mig som hon berättar för barnen, förmodligen med förhoppning att de ska vända sig emot mig. Vi har samtal i familjerätten och har varit på utredning hos soc.

Hur bemöter du de situationer som uppstår i vardagen? 

Jag har sedan det senaste månaderna bara sett till att ha skriftlig kontakt. Om vi ska ses fysiskt har det alltid varit med någon annan närvarande. Vid bytet av vecka så fick hon till att byta på neutral plats då hon enligt egen utsago var så rädd för mig så att hon inte tordes komma hem till mig att hämta barnen eller att jag skulle lämna hemma hos henne. Detta har uttryckts både hos soc och familjerätt. Sedan att hon vid två tillfällen har gått rakt in i mitt nya boende verkar inte bekomma henne.

Jag har blivit mycket bättre på att försöka bara vara praktiskt i den kommunikation jag har, att inte falla in i hennes famn och fastna på de konfliktkrokarna hon lägger ut. Det har varit svårt då det normala för mig ju är att logiskt förklara hur saker ligger till. Jag har nog dock förstått nu att det inte är lönt att försöka förklara för någon som inte vill lyssna. 

När jag märker att hon försöker så avslutar jag konversationen som varit via SMS.

Jag har haft tur som har vänner och familj som lyssnar och stöttar, där jag kan häva ur mig allt som sker och kommer. Det har varit guld värt, att få ur sig det direkt när det kommit och inte själv behövt grunna på kammaren.

Jag tror mig också vara lyckligt lottad då det verkar som att personalen på soc tror på mig och ser igenom vissa av hennes lögner. Samma sak med barnpsykologen som barnen pratar med, även om hon försökt manipulera barnen att säga dumma saker om pappa…

Hon fortsätter ju att kränka mig och min tid med barnen genom att hon ofta ringt till barnen, men jag försöker se bortom det. Hon försöker också styra barnen genom att tala om vilka vänner de ska leka med och om de ska sova över hos deras kompisar (som hon inte gillar) eller ej.

Jag antecknar allt stort som sker. Jag tar inte allt med henne då jag vet att det är lönlöst. Antingen så nekar hon eller så skiter hon fullständigt i de överenskommelser som görs. Påpekar jag det så är det återigen nekande, skulle jag bryta det minsta lilla så förstorar hon upp det.

Hur mår du och barnet/barnen nu? 

Jag mår efter omständigheterna OK. Förvisso har jag en rättegång som kommer, en bodelning som inte är klar och annat. Men jag måste påstå att jag har kommit en bra bit på vägen och ser igenom mycket av det hon gör och förstår att det inte handlar om mig.

Barnen är väldigt splittrade. DE används som ett verktyg i spelet från hennes sida och hon vet att mitt samvete är känsligt vad gällande barnen. Hon förhör dem så fort de varit hos mig (varannan vecka), de blir bestraffade om de inte gör som hon säger. De blir matade med lögner om mig. Hon håller båda hemma från skolan när hon känner för det (skolplikten gäller inte henne eller hennes barn) Hon använder sjukdom som svepskäl. Men barnen är alltid hemma båda två när de är ”sjuka”. Jag försöker få dem att förstå att man går till skolan om man inte är sjuk.

Den äldsta är en grubblare och hen funderar mycket, dock så säger hen emot mycket och ifrågasätter, något som jag uppmuntrar. Den yngre upplever jag som mer lojal mot systern, men när storasyskonet säger emot ser hen också att man kan göra så och stärks.

Du har efterlyst mer igenkänning för män som lever eller har levt i relationer med en narcissistisk partner. Hur har det sett ut för dig, var har du gått för att hitta råd och stöd och vad har utmaningarna varit?   

Det första jag hittade var narcissism.se, det blev verkligen en ögonöppnare för mig. Jag hade länge förstått att något var fel, men kunde liksom inte sätta fingret på det, men när jag läste den sidan och de typiska karaktärsdragen så var det som himlen öppnade sig. Efter det så har jag försökt googla mig till så mycket information jag bara kunde hitta på nätet. Jag har också läst mycket på separation.se. Michael Larsen har verkligen specialiserar sig i detta område, och där känner jag också att han är en av få som verkligen belyser att män också kan bli utsatta för detta. 

Efter detta har jag köpt en del böcker som jag läst, men de två som fastnat mest är din bok ”Perfekt på ytan – defekt inuti” samt ”Narcissism och Psykopati” av Eva Träff.

Jag vill tro att det är en större skam som man att erkänna vad man blivit utsatt för och att börja prata om det. Men det finns de som tror på oss. Jag har också tagit kontakt med mansjouren i stan, och jag hade tur för den jag pratar med förstår precis vad jag går igenom. Han är beläst och insatt i narcissism och psykopati.

Har du några råd till andra som befinner sig i en liknande situation?

Våga berätta för en bra och nära vän som du känner väl. Var beredd på att folk kommer att ha svårt att tro på din historia till en början, men stå på dig.

Jag tror att man behöver släppa prestigen och inse att man har blivit lurad och manipulerad under många år – och att vi inte är ensamma. Vi är många som har blivit utsatta för detta. 

Prata, fråga googla och läs på. Ju mer du förstår dessa personligheter, desto enklare kommer det bli att förhålla sig till det. Har du barn med en narcissist kommer du aldrig att bli fri från dem, men du kan bestämma hur du vill förhålla dig till dem och återta kontrollen över ditt liv. 

Inse att du ALDRIG kommer kunna ändra på dem eller få dem att inse att de skadar dig eller dina barn med sitt psykiska våld och manipulationer. Klipp kontakt och band så långt det går, se till att bara ha skriftlig kommunikation och som du skriver i din bok, parallellt föräldraskap är nog det bästa du kan ge till dina barn. Oavsett vad soc och familjerätt säger. De säger sig ha barnets bästa som prio, men de har inte råkat ut för narcissister och vet inte vad DU utsätts för.

Bered dig på att få höra lögner och snyfthistorier i samtal med soc och familjerätt, men försök att bita dig i tungan och gå inte igång på detta, det är precis vad N vill. Var saklig och konkret och fall inte in i argumentationen med N hos soc och familjerätt, med det sagt säger jag inte att du inte ska stå upp för dig själv. Det måste du göra, att bemöta lögner och förtal, men gör det med lugn och var konkret.

Kolla upp om det finns en ”mansjour” i din kommun och be om att få samtala med dem.

Tack Peter för att du så frikostigt ville dela med dig av din berättelse! Jag tror både män och kvinnor i samma tuffa situation som du kan hitta igenkänning i din historia och hitta goda råd i det du delar.


Reklam och samarbete för egna produkter

Boken ”Perfekt på ytan defekt” är en bok för dig som vill lära dig mer om hur narcissister fungerar men framförallt hur du kan hantera och bemöta dem. Du får även strategier och verktyg för att hantera föräldraskap med en narcissist. Boken finns både i tryckt format och som e-bok. Om du är intresserad och vill provläsa i boken kan du bland annat göra det här: https://www.bokus.com/bok/9789198403862/perfekt-pa-ytan-defekt-inuti-hantera-vardag-och-familjeliv-med-en-narcissist/