Du har vant dig vid era gräl vid det här laget, de tillhör vardagen. Nu vet du hur du ska parera en del av dem, du vet vad som triggar dem och hur du kan värja dig men likväl blossar de upp som fula blemmor med regelbundna intervaller. Hemma kan det vara kaos och bråk på kvällen men morgonen därpå är det buisiness as usual. Du skäms. Över honom som inte respekterar dig och kan älska dig för den du är och över dig själv som inte lyckas sätta gränser för dig själv och stannar kvar i relationen. De skamkänslor du känner får dig att isolera dig mer från familj och vänner än vad narcissisten redan har har gjort.

Den inre rösten upprepar sitt mantra; gå, bara gå. Men du kan inte. Du älskar honom ju, i alla fall tror du att du gör det, för det mesta. Du hoppas fortfarande på förändring. Mellan grälen har ni det ju bra. Han kan vara kärleksfull och snäll och du ser att han innerst inne är en man med ett gott hjärta. Du vill ju så gärna att det ska bli bra mellan er. Och du är rädd, att förlora honom, att vara själv, att inte överleva utan honom eller att han inte kommer att överleva utan dig. Vid det här laget är den bild han målar upp av dig inte bara en möjlighet utan sanning. Det är inte bara egenskaper, du ÄR omöjlig att älska, för tjock, för smal, tjatig, omöjlig att leva med, inkompetent – you name it.

I backspegeln – vad hände eller vad händer?

I det här stadiet stödjer du narcissistens isolering av dig själv eftersom den lilla självrespekt du fortfarande har kvar går åt till att dölja för omvärlden det faktum att det är något fel i er relation. Ibland intalar du dig själv att det inte är så farligt ändå. Alla har väl sina problem resonerar du.

Utan dina speglar och omvärldens referensramar har narcissisten fått ensamrätt på både dina känslor och upplevelser. Eftersom du inte har något att mäta dina upplevelser mot blir allt i din värld relativt. Gott eller ont, bra eller dåligt, du vet inte så säkert längre vad som är vad. Med de förutsättningarna kan världen lätt upplevas som skev men på något sätt måste vi ju förhålla oss till vår egen verklighet. Så vi anpassar oss och vänjer oss vid att leva i ett konstant känslokaos.

Det här kallas för normaliseringsprocessen.