”Nästa vecka fyller Kevin år. Hanna vill jättegärna komma på kalaset. Eller hur gumman”?

Hanna 4 år som precis ska byta från pappavecka till mammavecka nickar i pappas famn.

”Kan jag komma och hämta henne på lördag”? säger din exman. Hans ton är uppfordrande. Krävande.

Du känner hur pulsen stiger. Inte nu igen. De här överlämningarna är redan svåra som de är. Hanna borrar in huvudet i pappas bröst och håller armarna hårt om sin pappa.

Du vet att han inte kommer bli glad men du säger det ändå.

”Nej men det funkar inte Johan. Vi har planer och dessutom har vi ju bara varannan helg. Vi skulle inte göra annat än att ändra om vi inte höll oss till det. Dessutom märker jag att Hanna inte mår bra av att byta mellan oss mitt i mamma eller pappavecka”.

”Det är din åsikt Jessika och det får stå för dig. Hanna har det jättebra när hon är hos oss. Kevin är som hennes bror. Ska du hindra henne från att gå på hans kalas nu också? Hon kommer bli jätteledsen”.

Johan har rätt. Hannas ansikte förvrids i hans famn.

”Hanna gumman, kom”! Försöker du och sträcker ut armarna men Hanna borrar bara ansiktet hårt in i pappas bröst och hulkar. Fan också.

Johan sättet sig på knä och drar den gråtande Hanna mot sig. Han stryker henne över håret och spänner blicken i dig.

”Du får fira Kevin en annan gång gumman. Jag ska berätta för honom att du ville komma men att det inte gick för mamma” säger Johan. Nu accelererar Hannas gråt ytterligare ett snäpp.

Du tror du ska smälla av. Hanna har bara träffat Johans nya tjej Jannika och hennes son Kevin tre gånger. Det är omöjligt att det skapats så starka bindningar på så kort tid. Du biter dig i läppen för att inte säga något dumt. Samtidigt är det uppenbart att Johan njuter av situationen. Han släpper inte Hanna ur sitt grepp och drar ut på trösten så länge som möjligt.

Ännu en överlämning som slutar i gråt. Ännu en gång som Hanna hamnar i kläm mellan mamma och pappa. Ännu en gång du står där och känner dig kass som förälder.

Du känner dig helt dränerad på energi. Vad var det som hände?

I narcissistens verktygslåda ligger känslomässig kidnappning i det översta facket. Genom att ta upp ett känsligt ämne med Hanna i famnen tvingar Johan Hanna bli vittne till sina föräldrars kontroverser. Det här ämnet visste Johan var laddat och det skulle naturligtvis ha avhandlats enskilt mellan honom och Jessika för att skydda Hanna.

Johan vinner två fördelar av att bete sig såhär. Dels blir det svårare för Jessika att säga nej. Om hon ändå vågar säga nej som i det här fallet så förvandlas hon i Hannas ögon till den ”onda” och vips blir han till den ”goda”. Svart och vitt, gott och ont är de skalor som narcissisten rör sig i. Det här vänder också Hanna ifrån sin mamma och binder henne närmare sin pappa. Ett annat ord för detta om det upprepas konsekvent är föräldraalienering. Att Hanna tar känslomässig skada bryr sig Johan inte om eller är han totalt blind inför i sin strävan efter att få det han för tillfället är ute efter.

I narcissistens spel finns det inga vinnare, bara förlorare. Barnen är de största förlorarna av dem alla.

Jessika kan ju inte påverka vad Johan gör. Det enda hon har kontroll över är hur hon själv agerar. Att sätta gränser för sig själv är ju helt riktigt men trots att hon gjorde det här så kom ju Hanna i kläm.

Ett sätt att försöka stoppa Johans grepp om situationen är att skapa sig utrymme. Hur då? Om Jessika svarat Johan att hon skulle se om det funkar med kalaset på lördag och bett om att få återkomma hade eventuellt öppnats en lucka. Trots att Jessika redan där och då är fullt medveten om var hon står i frågan och vet vad hon anser är Hannas bästa så är hon ju på grund av Johans beteende inmotad i ett hörn. Genom att be att få återkomma hade Jessika förhoppningsvis skapat sig en frist som lättar Johans grepp om den känslomässiga kidnappningen. På så vis hade fokus återgått till överlämningen. Därefter kunde Jessika i lugn och ro, utan affekt från alla inblandade, tagit diskussionen på egen hand med Johan.

Som den andre föräldern är det lätt att känna att man har rätt och den andre har fel so what’s the problem? Så är det ju också. Frågan är bara om man vill ha rätt eller jobba med att göra vad man kan för att skydda sitt barn. Den känslomässiga kidnappningen sätter nämligen dessa två mot varandra.

Det här är svårt. Jättesvårt till och med. Man kommer med största sannolikhet gå i fällan som narcissisten lägger flera gånger om. Full förståeligt. Men sitt eget agerande är också det enda verktyg man har att ta till.