Ingen människa går genom livet omärkt. Livet igenom utsätts vi för svåra upplevelser. Saker som framkallar känslor av vrede, sorg, rädsla, skam och skuld. Det här är en del av att vara människa. En grundpremiss för vår tid här på jorden. Hur märkta vi blir utav de svårigheter vi möter beror mycket på i vilken mån vi förmår resa oss ur svårigheterna och bearbeta dem. Med det sagt är barnen de som är mest utsatta inför trauman.

Från födseln är barn skyddslösa och beroende av sin familj för sin överlevnad. Med en ännu outvecklad självbild utgör vår närmsta familj prototypen för hur resan genom livet ska se ut. Mammas och pappas relation till varandra, hur jag som individ blir bemött och speglad av mina föräldrar, vad jag blir uppmuntrad för och vad jag bli bannad för och i en förlängning hur resten av omvärlden under mina tidiga år bemöter mig blir mina rättesnören att hålla mig till här i världen. På det har vi alla vår egen unika uppsättning av gener där vissa av oss är mer benägna att oroa oss medan andra tycks ta livet med en klackspark. Där vissa av oss har ett hetlevrat temperament medan andra mer skådar inåt. Man brukar man säga att både arv och miljö har inverkan på hur vi formas som individer.

I en dysfunktionell familj där den vuxna inte förmår se, sätta saker i perspektiv eller spegla svåra upplevelser riskerar barnet att fastna i ett känslokaos som det saknar språk för att utrycka. Det behöver inte ens handla om särskilt stora händelser för att klassas som trauma. För ett barn kan även mindre händelser upplevas som traumatiska. Det ordlösa känslokaoset som obearbetade trauman ger förpassas till källaren, vårt undermedvetna, där det slår rot. Men det som är omedvetet kämpar ständigt för att komma upp till ytan. Så smart är människan funtad, hon vill bli hel. Och för att bli hel måste hon laga det som är trasigt. Så det obearbetade traumat gör sig påmint, om och om igen; ända tills vi har bearbetat det som hänt och förstått det vi tidigare inte förstod. Ända tills de undantryckta känslorna är genomlevda. Så vi söker efter traumat för att, den här gången, göra om och göra rätt. Psykoterapins anfader – Sigmund Freud, kallade det här för upprepningstvånget; människans dragning till att försätta sig i samma eller liknande situationer som det mönster vi fick med oss från barndomen. Vi söker oss både medvetet och omedvetet till det vi känner igen.

Kanske ser du ingen koppling mellan din barndom och relationen till narcissisten i ditt liv. Kanske finns det heller inget samband. Men för många av oss som utgjort den andra delen av en relation till en narcissist har mönster från barndomen klickat in i narcissistens mönster.

Man kan sammanfatta det med att kompassen, den som ska leda oss hem och försätta oss i trygghet, mycket väl kan vara ur funktion hos den som bär på obearbetade trauman från barndomen. På grund av det är vissa av oss helt enkelt mer benägna än andra att komma vilse. Med en missriktad kompass stannar vi ofta kvar längre i en dålig relation eller sitter djupare fast i sitt mönster av medberoende än den som inte bär på det här bagaget.

Engelskan har ett uttryck som lyder ”You marry what you grew up with”. Det stämmer inte för alla men för många av oss som fallit för en narcissist har det funnits spöken i källaren som ännu inte fördrivits.