Som medberoende ser vi ständigt på den där ryggtavlan som är på väg bort. Oavsett om vi kämpar febrilt för att få den att vända sig om och stanna kvar eller om vi för tillfället spottar efter den och skriker okvädesord så vet man som partner till en narcissist när det är dags att hålla tyst. Du vet när måttet är rågat. Du vet när det är dags att backa undan, hålla tyst, sopa mattan, lirka, smickra, undanhålla information. Du vet när det är dags att anpassa dig. Att leva med eller i närheten av en narcissist innebär att man ständigt får sina gränser kränkta och att man, såtillvida man vill behålla relationen eller undvika narcissistens lättantändliga vrede, måste anpassa sitt beteende.

Du kanske, hör och häpna, har anammat narcissistens beteende och själv börjat ljuga. Du kanske inte ens tycker att du ljuger, du bara utelämnar viss information av den sorten som du vet skulle väcka hans vrede. Du kanske resonerar att dina motiv är goda, att det är av kärlek och omsorg för er relation som du försöker bespara er själva ännu ett gräl och därför tvingas ljuga. Eller också kanske du känner ett förakt inför att narcissisten tvingat in dig i ett hörn vilket berättigar ditt agerande. Oavsett vilket som stämmer in på dig är resultatet detsamma: du har anpassat dig till det dysfunktionella beteendet.

Ibland känner du dig förmodligen redo att kasta in handduken men så händer det alltid något. Vår partner kanske gråter en skvätt, lovar och bedyrar bot och bättring eller ber om ursäkt, förvisso kanske på ett indirekt sätt, men ändå. Du tror dig se att han inners inne förstår att han gjort fel även om han inte förmår säga det rent ut. Han kanske plockar undan tallriken efter sig vilket han aldrig brukar göra. Som medberoende är vi inte så himla nogräknade. En vindpust i rätt riktning och hoppets låga har åter tänts i vårt bröst. Det gamla regelverket ska strax återinföras, det ska du bli man eller kvinna för. Narcissisten måste bara komma till insikt om vad det nu än må vara.

Så vi stannar en stund till.