Är du en ormviskare?

I Harry Potter filmen pratar Harry med en orm. Ingen annan än Harry hör vad ormen säger än mindre kan de kommunicera med den. Men Harry kan. Han är nämligen något så ovanligt som en ormviskare.

Den som lever med en narcissist blir också en ormviskare. I relation med narcissisten utvecklas ett språk som omgivningen inte kan tyda.

Det en narcissist utsätter sina nära och kära för i en relation är subtilt. Det handlar ofta om en blick, en kökslucka som stängs lite för hårt eller en hejdå puss som inte blir av. Det handlar om det som inte sägs – det outtalade. Det är stämningen som hänger som ett regntungt moln över köksbordet. Vissa saker går inte att ta på. Än mindre förklara för en utomstående.

Visst kan du, om du förmår sortera upp det som händer, sätta ord på det här. Men det mesta går för narcissisten att svära sig fri från. Du inbillade dig, det var ingen särskild blick. Herregud, får man inte stänga köksluckan nu? Men oj vad känslig man kan vara över att man inte fick en puss hejdå då.

Det är svårt att få omgivningens förståelse för vad det är som pågår. Allt går att tolka välvilligt om man inte förstår att det handlar om ett upprepat mönster. Om man inte ser att enskilda händelser i sig bara utgör några få pusselbitar i en större helhet. Om man inte ser att den ene i relationen har som syfte att bryta ned den andre och göra ensamt anspråk på att få sin vilja igenom.

Narcissisten pratar det ordlösa språket och du förstår. Han har ju lärt dig allt han kan.

Du vet att allt det som händer innanför hemmets väggar är av betydelse. Du vet att saker inte bara händer av en slump. Allt sker av en anledning. I den narcissistiska relationen är en blick, en hårt stängd kökslucka och en glömd puss en signal. Det betyder att du på något vis gått över gränsen. Du straffas för något. Straffet kan fortsätta eller upphöra ganska direkt men i och med signalen vet du nu att du måste göra justeringar och anpassa dig mer för att situationen inte ska bli värre. Det har du lärt dig vid det här laget.

Det här har omgivningen som sagt svårt att förstå. Inte heller kan de förstå hur det som händer kan te sig så skrämmande för dig. De pratar nämligen inte det ordlösa språket. Du har blivit en ormviskare med de är inte det.

I sunda relationer säger man det man menar och gör det man sagt. Ord och handling går hand i hand.

När du kan, översätt det ordlösa språket för din omgivning men bli inte beroende av deras bekräftelse. Omgivningen kanske inte förstår mönstret trots att du översätter. Lita på magkänslan om vad som är rätt eller fel. Om omgivningen inte erbjuder stöd och magkänslan är svår att lita på sök dig till andra stöttande omgivningar, t.ex en psykolog eller en kurator.

När du kan, sätt ord på det du upplever.

Om du kan, avsäg dig den tilldelade rollen som ormviskare. Sluta svara upp till det ordlösa språket. Om det inte har uttalats finns det inte. Om det inte sägs kan du inte veta. Om det inte uttalats har du inga skyldigheter. Vem kan kräva att du ska agera tankeläsare?

Men framförallt:

Om du kan, se till att röra dig bort från relationer där det ordlösa språket råder såtillvida det inte handlar om ömhetsbedyrelser och kärlek.

4 reaktioner på ”Är du en ormviskare?

  1. Blomman skriver:

    Bra skrivet!
    Den här sidan har gett mig så mycket kunskap. Jag har kunnat bryta kontrollen han haft över mig, jag har känt mig stark och vetat hur jag ska agera. Men nu har han börjat vara trevlig igen och åter igen får han på något sätt grepp om mig. Jag får svårt att känna att jag har rätt att ignorera honom. Det är lätt att ignorera någon som är elak mot dig, sånt behöver man inte bemöta. Men nu när han varit trevlig har jag svårt att rättfärdiga att inte svara. Vi har barn ihop. Jag dras med och det latenta våldet fortsätter. ”Nu måste jag svara något annat kommer han snart vända sida och bli elak igen” och rädslan kommer. Jag dansar med och är åter igen i hans grepp. Om du har någon klok tanke kring just det här får du gärna dela med dig av det.

    Liked by 1 person

    1. Giftiga relationer skriver:

      Tack! Blir glad av att höra att det jag skriver har hjälpt. Det du beskriver är verkligen den dysfunktionella dansen.

      Du beskriver att ni har barn ihop och därmed har svårt att rättfärdiga att inte svara. Om du bortser från att han är han och du är du och försöker sätta ord på och ringa in vad just det ansvaret ”att ha barn ihop” innebär. Om du konkret skriver en lista och besvarar vad behöver du göra/gå med på/vilken kommunikation behövs för att samarbetet ska flyta. Likadant en spalt med vad behöver du inte göra/gå med på/vilken kommunikation behövs inte för att samarbetet kring barnet ska flyta. Det här kan vara en sorts guide/ram att hålla sig inom när sms eller telefonsamtalen kommer. Bryt, avsluta kommunikationen, svara inte på de ämnen som går utanför den här ramen och alltså är utanför ditt ansvar. Själv har jag ringat in att det är bara konkret praktisk information om barnet som avhandlas.

      Jag tror det är bra att tänka att det inte bara är en som har ett mönster även den andre i relationen har ett mönster som svarar upp till den andres. Man ”klickar” i varandras mönster. Den ene underfungerar och den andre överfungerar. Den ene känner inget ansvar. Den andra för mycket ansvar. Du kommer känna den där stressen att direkt svara upp till hans krav när sms eller samtal kommer. Det är dina triggerpunkter, din upptrampade stig i hjärnan. Nu behöver du skapa nya sätt, trampa upp nya stigar i hjärnan för att kunna hantera den här relationen på nya sätt. Professionell hjälp kan vara guld värt för att göra det. Det var mina tankar 🙂

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.