I en pågående trasig relation tar självkänslan, hur man känner inför sig själv, stryk. Man kanske inte vill se det. Tänker att det han eller hon säger rinner av mig som vatten på en gås. In genom ena örat och ut genom andra bara. Man kanske tänker att så länge man ändå tar fajten och sätter hårt mot hårt, i alla fall ibland, inte är den som låter sig kuvas och tryckas ned. Så kanske det också ser ut utifrån sett.

Dags att tänka om.

Kampen är precis en lika stor anpassning till dysfunktionen som att foga sig utan kamp. På ytan är det varandras motsatser men de fyller samma funktion och de stjäl bägge enorma mängder energi. Genom att skrika och gorma, förklara in i leda hoppas man på en förändring. Vad man hoppas på skiljer sig åt. Det kan vara att den anda personen ska ändra på sig. Att en situation ska blåsa förbi. Eller att relationen och livet tillsammans på något vis ska ändra sig till det bättre.

Så om både kampen och tystnaden är olika former av anpassning hur ser då frihet ut?

Frihet är att inte längre förklara sig. Att veta vad man själv är värd oavsett vad den andra säger, tycker och gör. Frihet är att säga vad man tycker. Att klart och tydligt separera mitt ansvar från ditt ansvar. Att veta var gränsen för vad som är din skit och min skit. Frihet är att lämna situationen när allt det som behövts sägas har sagts. När man klarar av detta, oavsett om det är med bultande kaninhjärta eller inte, då vet man att man kommit ut på andra sidan. Att man inte längre sitter fast i den dysfunktionella relationens kedjor.

Med det sagt är det här extremt svårt att göra mitt uppe i en trasig relation. Då befinner man sig ju mitt uppe i kampen. Anpassningen och den knasiga dansen som pågår, oavsett om du är den som anpassar dig eller tar fajten, är en förutsättning för relations existens. Utan den finns det ju ingen relation. För den som går kan man ju inte argumentera en hel natt med. Den som sätter gränser kan man ju inte riktigt komma åt. Den som vägrar ta ett överansvar när jag underlåter att ta mitt ansvar går det ju inte att lämpa över skit på.

Så det finns alltså ett steg före vi uppnår friheten. Beroendet till den dysfunktionella personen är kedjorna som håller oss fastlåsta. Så länge vi har beroendet kvar är anpassning i någon form nödvändig. Beroendet kan handla om att man älskar den trasiga personen, är rädd för den eller känner skuldkänslor inför personen. När kärlek, rädsla, skuld eller vad det nu må vara inte längre tynger oss får vi nyckeln till att låsa upp bojorna och kan börja bryta oss loss ur vårt anpassningsmönster. Belöningen som väntar är frihet. I friheten möter vi fortfarande utmanande situationer, gränser som överskrids och människor som beter sig illa. Vi kommer fortfarande bli arga, bli tvungna att säga ifrån på skarpen och sätta gränser men den sanna friheten innehåller varken kamp eller flykt. Frihet är att lämna situationen när allt det som behövts sägas har sagts.