I ett tidigare inlägg efterlyste jag personliga berättelser om giftiga relationer; en kärleksrelation, föräldrarelation, en relation i arbetslivet eller i annan form. Du som läsare äger ordet. Ett mail kom från Marie. Marie ville dela med sig av sin berättelse om hur hennes och hennes ex man Fredriks relation har varit och är.
Namnen Marie och Fredrik är fingerade i syfte är att skydda dem berättelsen handlar om.
Här är Maries berättelse:
”Vi var 19 år, Fredrik och jag när vi träffades. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag blev verkligen störtförälskad i denna lite blyga,”Vi var 19 år, Fredrik och jag när vi träffades. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag blev verkligen störtförälskad i denna lite blyga, tystlåtna men så jordnära man. Han gav mig trygghet och ett lugn som jag uppskattade. Jag kommer från en hetsig familj där mamma tog mycket plats och det mesta kretsade kring henne. Med Fredrik kunde jag vara mig själv och han stöttade mig i allt. Vi flyttade ihop efter nåt år, förlovade oss efter ett par år till. Vackert bröllop. Vi pluggade och fick vårt första barn. Lyckan var total. Jag är en stark självständig kvinna som visste vad jag ville och lyckades få det också. Vi hade inte samma bakgrund Fredrik o jag o det bekymrade mina föräldrar en hel del men jag är dessutom envis och skulle bevisa motsatsen. Barn nr 2 kom efter ett par år och livet lekte fortfarande. Visst fanns det stunder av ”tjurighet” men jag normaliserade väldigt mycket och jämkade så allt flöt lugnt o stilla. Jag kände mig älskad, det var en otrolig passionerad kärlek. Fredrik dyrkade mig, min kropp. Jag gillade uppmärksamheten. Han var så snäll och hjälpsam. Men… Och här kommer det svåra. Det var inte förrän efter skilsmässan som jag kunde se signaler och att det destruktiva i vårt äktenskap, egentligen pågått under många år. Jag såg det inte, verkligen inte.
Men när barnen hade flyttat hemifrån började ett nytt kapitel i vårt liv. Jag blev en ännu starkare och självständig kvinna, mammarollen minskade. Jag var fortfarande förälskad i mannen i mitt liv. Vi upplevde en annan smekmånad med mycket passion och jag mådde bra. Detta trots att Fredrik visade mer o mer sidor som jag inte orkade hantera. Han blev ofta mörk och nere, då behövde jag peppa. Eller så var han tjurig och förbannad, då behövde jag säga förlåt för allt o inget för att få nån sorts lugn tillvaro. Hans humör var så svårt, upp och ner. Skyllde på allt o alla. Eller så var han euforiskt glad o ville ha med mig på märkliga äventyr. Här började slutet.
Jag hängde inte med i humörsvängningarna. Jag älskade verkligen honom o gjorde allt i min makt för att han skulle må bra. Däribland hans sexuella behov som fick såna dimensioner att jag bromsade o blev ledsen. Det kom otrohet in i bilden och jag ville inte mer. Då brakade nästa helvete loss. Han blev ursinnig, svängde i sitt humör mer än någonsin, från förstående till att han skulle ta livet av sig. Jag rasade o blev trasig. Det tog över ett år innan skilsmässan gick igenom trots att våra barn var vuxna. Anledningen var att jag inte klarade av att lämna in papprena när han var så ilsken o aggressiv. Inte fysiskt, han har aldrig rört mig (återkommer) men jag förstod senare att det var psykisk misshandel jag utsattes för. Här ändrade han sig från att vara den där vänliga förstående till att hota med att jag skulle få ett helvete eller ha hans självmord på mitt samvete. Han skrev sms, mail, ringde. Det blev rena trakasserierna. Jag blev anklagad för det mesta. Bland det värsta var nog att jag hade hjärntvättat o manipulerat barnen så att de inte ville umgås med honom. Hans hat o ilska tog kål på mig. Även efter att tingsrätten hade godkänt skilsmässan besökte han mig, försökte få mig i säng. Innan vi hade fått tillbaka papperna var han besatt av sex o skulle få ut ”sin rätt”. Även om jag inte riktigt kallar det våldtäkt så är det nog så nära man kan komma. För mig blev ett sätt att få lugn o komma ifrån hans hat o ilska. Men även om han började vänligt så gick det snabbt över till ilska. När han väl förstod att han inte kom åt mig ner försökte han terrorisera barnen. Han smutskastade mig inför alla. En del trodde honom andra inte.
Jag kom i alla fall bort. Gick på olika terapier, bl a Alternativ till Våld (psykisk misshandel) o länge länge ( kanske även idag) gällde det inte mig… Fredrik var snäll, rar, omtänksam och ville väl. Han hade bara dåliga dagar… det har väl alla… osv.
Det är 10 år sen. Och anledningen att jag började söka efter info om narcissism alt psykopat är efter en händelse häromdagen som slog ut mig totalt. Jag gick på min fd svärfars begravning. En man jag har känt sen jag var 19. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt o satte mig långt bak i kyrkan. Längst fram sitter Fredriks mamma o syskon, men jag ser inte honom. Då visade det sig (efter gudstjänsten) att han hade sett min ryggtavla o vänt i kyrkporten. Hans hat o ilska tog över hans sorg och han deltog inte i sin egen fars begravning. Han lämnade de sina i bänkarna längst fram pga av min närvaro. Detta tog mycket hårt på mig. Att det är mitt fel att han inte kunde ta avsked av sin far. Att efter alla dessa år så har min närvaro en sån inverkan på honom att hat o ilska tar över. Det var här jag behövde hitta varför gör en människa så? Jag har inget svar men återigen efter 10 år så rasar jag o alla flashbacks kommer tillbaka. Jag känner ända in i benmärgen hur illa berörd jag är. Hur ledsen o desperat jag blir.
Jag är omgift idag o har en mycket fin relation med en man som inte alls visar de tendenserna. Jag kan idag utan att må dåligt sitta kvar vid köksbordet när jag ser bilen på garageuppfarten. Det kunde jag inte under många år både under o efter skilsmässan. Jag fick hjärtklappning tills jag visste vilket humör Fredrik var på och det har suttit kvar även med min nya man. Idag vet jag att jag inte behöver bemöta ilska, hat eller tjurighet mer…
Jag har svårt att ge råd. Jag är ett dåligt exempel på att ta mig ur relationen. Det skulle i så fall vara att skaffa fler referenser. Jag var ung o verkligen förälskad under många år. Jag trodde att det var så… Idag vet jag bättre”.
tystlåtna men så jordnära man. Han gav mig trygghet och ett lugn som jag uppskattade. Jag kommer från en hetsig familj där mamma tog mycket plats och det mesta kretsade kring henne. Med Fredrik kunde jag vara mig själv och han stöttade mig i allt. Vi flyttade ihop efter nåt år, förlovade oss efter ett par år till. Vackert bröllop. Vi pluggade och fick vårt första barn. Lyckan var total. Jag är en stark självständig kvinna som visste vad jag ville och lyckades få det också. Vi hade inte samma bakgrund Fredrik o jag o det bekymrade mina föräldrar en hel del men jag är dessutom envis och skulle bevisa motsatsen. Barn nr 2 kom efter ett par år och livet lekte fortfarande. Visst fanns det stunder av ”tjurighet” men jag normaliserade väldigt mycket och jämkade så allt flöt lugnt o stilla. Jag kände mig älskad, det var en otrolig passionerad kärlek. Fredrik dyrkade mig, min kropp. Jag gillade uppmärksamheten. Han var så snäll och hjälpsam. Men… Och här kommer det svåra. Det var inte förrän efter skilsmässan som jag kunde se signaler och att det destruktiva i vårt äktenskap, egentligen pågått under många år. Jag såg det inte, verkligen inte.
Men när barnen hade flyttat hemifrån började ett nytt kapitel i vårt liv. Jag blev en ännu starkare och självständig kvinna, mammarollen minskade. Jag var fortfarande förälskad i mannen i mitt liv. Vi upplevde en annan smekmånad med mycket passion och jag mådde bra. Detta trots att Fredrik visade mer o mer sidor som jag inte orkade hantera. Han blev ofta mörk och nere, då behövde jag peppa. Eller så var han tjurig och förbannad, då behövde jag säga förlåt för allt o inget för att få nån sorts lugn tillvaro. Hans humör var så svårt, upp och ner. Skyllde på allt o alla. Eller så var han euforiskt glad o ville ha med mig på märkliga äventyr. Här började slutet.
Jag hängde inte med i humörsvängningarna. Jag älskade verkligen honom o gjorde allt i min makt för att han skulle må bra. Däribland hans sexuella behov som fick såna dimensioner att jag bromsade o blev ledsen. Det kom otrohet in i bilden och jag ville inte mer. Då brakade nästa helvete loss. Han blev ursinnig, svängde i sitt humör mer än någonsin, från förstående till att han skulle ta livet av sig. Jag rasade o blev trasig. Det tog över ett år innan skilsmässan gick igenom trots att våra barn var vuxna. Anledningen var att jag inte klarade av att lämna in papprena när han var så ilsken o aggressiv. Inte fysiskt, han har aldrig rört mig (återkommer) men jag förstod senare att det var psykisk misshandel jag utsattes för. Här ändrade han sig från att vara den där vänliga förstående till att hota med att jag skulle få ett helvete eller ha hans självmord på mitt samvete. Han skrev sms, mail, ringde. Det blev rena trakasserierna. Jag blev anklagad för det mesta. Bland det värsta var nog att jag hade hjärntvättat o manipulerat barnen så att de inte ville umgås med honom. Hans hat o ilska tog kål på mig. Även efter att tingsrätten hade godkänt skilsmässan besökte han mig, försökte få mig i säng. Innan vi hade fått tillbaka papperna var han besatt av sex o skulle få ut ”sin rätt”. Även om jag inte riktigt kallar det våldtäkt så är det nog så nära man kan komma. För mig blev ett sätt att få lugn o komma ifrån hans hat o ilska. Men även om han började vänligt så gick det snabbt över till ilska. När han väl förstod att han inte kom åt mig ner försökte han terrorisera barnen. Han smutskastade mig inför alla. En del trodde honom andra inte.
Jag kom i alla fall bort. Gick på olika terapier, bl a Alternativ till Våld (psykisk misshandel) o länge länge ( kanske även idag) gällde det inte mig… Fredrik var snäll, rar, omtänksam och ville väl. Han hade bara dåliga dagar… det har väl alla… osv.
Det är 10 år sen. Och anledningen att jag började söka efter info om narcissism alt psykopat är efter en händelse häromdagen som slog ut mig totalt. Jag gick på min fd svärfars begravning. En man jag har känt sen jag var 19. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt o satte mig långt bak i kyrkan. Längst fram sitter Fredriks mamma o syskon, men jag ser inte honom. Då visade det sig (efter gudstjänsten) att han hade sett min ryggtavla o vänt i kyrkporten. Hans hat o ilska tog över hans sorg och han deltog inte i sin egen fars begravning. Han lämnade de sina i bänkarna längst fram pga av min närvaro. Detta tog mycket hårt på mig. Att det är mitt fel att han inte kunde ta avsked av sin far. Att efter alla dessa år så har min närvaro en sån inverkan på honom att hat o ilska tar över. Det var här jag behövde hitta varför gör en människa så? Jag har inget svar men återigen efter 10 år så rasar jag o alla flashbacks kommer tillbaka. Jag känner ända in i benmärgen hur illa berörd jag är. Hur ledsen o desperat jag blir.
Jag är omgift idag o har en mycket fin relation med en man som inte alls visar de tendenserna. Jag kan idag utan att må dåligt sitta kvar vid köksbordet när jag ser bilen på garageuppfarten. Det kunde jag inte under många år både under o efter skilsmässan. Jag fick hjärtklappning tills jag visste vilket humör Fredrik var på och det har suttit kvar även med min nya man. Idag vet jag att jag inte behöver bemöta ilska, hat eller tjurighet mer…
Jag har svårt att ge råd. Jag är ett dåligt exempel på att ta mig ur relationen. Det skulle i så fall vara att skaffa fler referenser. Jag var ung o verkligen förälskad under många år. Jag trodde att det var så… Idag vet jag bättre”.
Tack för att vi fick dela din berättelse Marie!
I den giftiga relation är det vanligt att utsättas för växelvis värme och kyla. Växlingarna mellan värme (kärlek) och kyla (hat) är en nedbrytande och effektiv metod som skapar stor känslomässig förvirring hos den som utsätts. Förvirringen har ett syfte, den gör att man får svårt att skilja rätt från fel och svårt se vem som bär ansvar för vad i relationen. Den som utsätts för växelvis kärlek och hat börjar ofta ifrågasätta sig själv. När kärleken och den positiva behandlingen inte bara uteblir utan går över i dess raka motsats är det lätt att dra slutsatsen att man straffas för att man gjort något fel. Fel och missförstånd, speciellt om vi tror vi är orsak till dem, vill de flesta av oss lösa. Vi vill sona vårt brott. Jämka, släta över, fixa det som är fel. Belöningen är ju att bli älskad igen. Eller åtminstone bemött med mindre kyla. Tvivlet om vem som egentligen bär ansvar för att man blir illa behandlad ger den emotionellt omogna partnern ett övertag som han eller hon vet att nyttja. När man väl tagit på sig ansvaret, helt eller delvis, för den andres beteende är det också lättare att ge efter för dennes vilja. Att låta sig övertalas, anpassa eller foga sig i saker som i vanliga fall skulle te sig orimliga blir plötsligt rimligt.
För en empatisk inkännande person finns det heller sällan något värre än upplevelsen att någon anser att man gjort dem fel. Även om man fortfarande är i kontakt med rätt och fel och ser att partnern beter sig illa så är kan man vara ”allergisk” mot vad andra tycker och tänker. Då är det lätt att fastna i att försöka reda ut problemen och ge efter för kompromisser så stora att de urholkar självkänslan.
Om du som läser det här befinner dig i en relation som förvirrar dig kom ihåg att du inte bär ansvar för den andres svårigheter att hantera och reglera sitt känsloliv eller hur din partner beter sig.
Vill du som läsare dela din berättelse av en giftig relation välkommen att maila mig på giftigarelationer@gmail.com
Giftiga relationer 