”Jag hoppas du dör.”

”Du är mitt allt, jag älskar dig mer än livet.”

”Det är bäst för dig att vi inte träffas för då vet jag inte vad jag tar mig till.”

”Jag måste få träffa dig nu, jag saknar dig så!”

”Du är världens bästa mamma.”

”Jag ska se till att få ensam vårdnad för vårt barn ska inte ha en hora som dig till mamma.”

Såhär kan det låta i den destruktiva relationen. Pendeln far hela tiden fram och tillbaka mellan kärlek och hat, värme och kyla. Men det behöver inte vara så dramatiska svängar som i det här exemplet. Pendelns rörelse kan vara mycket mer subtil och skiftet mellan varmt och kallt yttra sig genom kroppsspråk och humörsskiftningar hos personen med kontrollbehov. För att ge ett exempel, när partnern med kontrollbehov får sin vilja igenom är allt fred och fröjd i relationen. Han eller hon visar då kärlek och omsorg och uppvisar ett gott humör. Men när reglerna som den kontrollerande personen har satt upp för sin partner inte följs blir personen istället sur och avvisande. Partnern blir utfryst och personen med kontrollbehov visar tydligt med sitt dåliga humör att något är fel. Kylan har ett syfte och det är att få partnern att förstå sitt övertramp och korrigera sitt beteende. 

Få människor är rakt igenom onda. Partnern med kontrollbehov har ofta en varm och kärleksfull sida som varvas med den kalla sidan. Det är vanligt att partnern tänker på sin respektive som två personer. En Dr Jekyll och Mr Hyde. Hjärnan har väldigt svårt att få ihop att den som kan vara så kärleksfull och snäll samtidigt kan vara så kallhamrad och elak. Det här skapar förvirring och sätter hjärnan ur spel. Man luras att tro att den varma sidan är den verkliga personen som man är tillsammans med. Den andra sidan, den elaka och avvisande, måste i brist på andra förklaringar vara resultatet av ett stort missförstånd. Något som går att råda bot på med logik. Man tror att problemen i relationen handlar om något tillfälligt problem som går att lösa eller har sitt ursprung i något som kan förklaras, förstås och redas ut. Eller komma tillrätta med. Hoppet om förändring och önskan att förstå våldet som man utsätts för kan göra att man stannar kvar i relationen i jakt på lösningen som ska ställa allt tillrätta. 

Att få känna värme och kärlek ena stunden för att i nästa bli bemött med kyla och förakt skapar en inre stress hos den som utsätts. Felsökningen börjar. Vad gjorde jag för fel? Vad hände? Sa jag för mycket? Borde jag ha gjort mer? Det kanske var dumt att ta upp det här ämnet nu? När man hamnat ute i kylan känner man oro och rädsla för att inte få komma in i värmen igen. Man läser av partnerns signaler som säger att man måste ändra på sig för att få tillgång till den kärleksfulla famnen och man anpassar sitt beteende med ett öga fäst på den andre för att se om det man gör är ”rätt” eller ”fel.” Man drar slutsatser – om jag gör si är jag värd att älskas och om jag gör så är jag inte det. Lite längre in i relationen kan värmen och kärleken komma med allt glesare mellanrum. Då kan det hända att anpassningen mer har börjat handla om att parera den lynniga partnerns humör och att undvika de värsta sammandrabbningarna.

Det här mönstret i den destruktiva relationen där den ene med hjälp av på och av knappen styr sin partner att känna och göra saker för honom eller henne är förödande för partnerns självkänsla. Hon eller han tappar bort sig själv och blir sekundär i sitt eget liv. Oavsett vad man tycker om partnerns beteende så blir han eller hon den primära personen i relationen och i ens liv. Vad han eller hon tycker, känner och vill är hela tiden i fokus i alla frågor.